I det praktiknära forskningsprojektet Framtiden för kyrkorna undersöker arkitekten Johannes Brattgård hur kyrkobyggnader kan omvandlas till nya typer av publika rum. Med utgångspunkt i kyrkan som byggnadstypologin presenteras en serie strategier för transformationen. Utställningen fokuserar på två specifika kyrkor med vitt skilda förutsättningar – ­en prominent stadskyrka i Stockholm och en bortglömd landsbygdskyrka i Västergötland. Genom modeller, ritningar och bilder illustreras den oförlösta arkitektoniska potentialen i vårt gemensamma kulturarv.

Det andra perspektivet är Råängens, ett stadsutvecklingsprojekt och en plattform för konstprogram och diskussion som utforskar hur en ny stadsdel på Brunnshög i Lunds nordöstra utkanter där domkyrkan avsatt tio hektar av sin egen mark kan uppföras. I utställningen presenteras bland annat den Barcelonabaserade arkitektduon Flores & Prats modell av de två första byggnaderna för Råängen; Tornet och Hörnhuset, men även genom bilder och en film som närmare introducerar projektet. Här omfamnar arkitekturen landskapet med ambitioner om att ekologiska, sociala och kulturella värden behandlas utifrån den ovanligt långa tidshorisonten hos Lunds domkyrka. 

Tillsammans spänner Framtiden för kyrkorna och Råängen över den lokala och den nationella skalan, över kulturarv och framtidsspekulationer. Projekten frågar sig, från varsitt håll, hur kyrkans resurser av mark och byggnader kan inspirera diskussion om kontinuitet och transformation. Vad betyder ens förändring, när kartan består av tusentals platser och kalendern räknar till tusen år?

KATEDRALTÄNKANDE 

Att bygga en katedral under medeltiden genom att lägga sten på sten tog hundratals år. Människorna som lade grunden till en katedral visste att de inte skulle få se byggnaden fullbordad under sin egen livstid. Uttrycket Cathedral Thinking handlar om att behandla både gårdagen och morgondagen som del av en levande kultur och arbeta för något som först kommande generationer kommer få se frukten av. Att fortsätta plantera träd i vars skugga vi aldrig kommer att få sitta. Men också att fortsätta skörda de träd som andra planterat åt oss.